Historien om Skomakarens kammare

Vid den mycket vackra Hästgångsån, som rinner inom naturreservatet Lyngemadsjön, nordost om Hooks Herrgård, möts man av ett mycket dramatiskt landskap och en likaledes brant och svårgången promenad i ett område som är både biologiskt och historiskt intressant.

Det blockrika området utmed Hästgångsån är fantastiskt spännande och det är verkligen inte svårt att hitta mer eller mindre stora grottor bland de stora stenblocken. Känn dig därför hjärtligt välkommen till ”Skomakarens kammare”, en skröna, en saga, en berättelse som kanske är sann, kanske är till delar sann eller kanske bara är en spännande muntlig tradition i bygden om en möjlig händelse då Sverige inte var som idag.

Det sägs att ”Ödestuguskomakaren inte var någon hjälte, inte var tapper på något vis, han önskade bara sköta sitt jobb i lugn och ro”. Han ville bara becka sin tråd och slå in pliggen, byta några ord samt få höra lite nytt; han var med andra ord en fridens man. Men så kom ofreden en dag och även Ödestugubygden drabbades, vilket innebar att manfolken i de små stugorna, en efter en, kallades in under fanorna för att strida i ett av Sveriges många krig mot Danmark.

Detta skulle i så fall betyda att händelserna i historien skulle ägt rum någon gång mellan slutet av 1400-talet och början av 1800-talet. Under dessa drygt 300 år var Sverige och Danmark nämligen mer eller mindre konstant i krig med varandra. De inkallade männen lämnade sin bygd och drog ut i krig, men ingen kunde ställa garantier för att de skulle få komma hem till denna fridens landsända igen.

Skomakaren blev då rädd, för kanske skulle det bli hans tur nästa gång. Inför detta hot beslutade han att, som det numera heter, gå under jorden, att försvinna, och vår skomakare visste precis vart han skulle ta vägen. I den otillgängliga ravinen där Hästgångsån porlade fram under jätteblocken, strax innan den mynnade ut i Lyngemadskärren, fanns det stora möjligheter att hålla sig dold under lång tid. Här fanns alla möjligheter. Det fanns fisk i ån och fågel i skogen, vatten skulle inte fattas och ved att bränna för värme och matlagning fanns i överflöd.

Så en dag var skomakaren helt enkelt försvunnen. Ingen visste vart han tagit vägen, men borta var han och inte förrän kyrkklockorna ringde att kriget var slut dök han upp igen från sitt gömställe bland jätteblocken.

Detta är berättelsen om Ödestuguskomakaren, och den plats han valde ut kallas än i dag för ”Skomakarens kammare”. Det finns även en variant på historien om skomakarens öde och grottan ”Skomakarens kammare”. I denna version berättas om en man som ensam överlevde en stor farsot genom att fly sin väg när alla andra dog. Denna tragiska händelse skulle för övrigt ha gett hela bygden dess namn, det vill säga, Ödestugu. Farsoten eller pandemin som drabbade trakten skulle kanske kunnat vara pesten, digerdöden eller som det blir på svenska ”Den stora döden”, som då ödelade hela socknen.

Det första kända dokument där namnet Ödestugu förekommer, då skrivet som ”Ödhistuw”, är dock från år 1295, hela 55 år före den stora digerdöden anlände till Sverige våren år 1350. Sanningen om Skomakaren och hans kammare förblir därför en lokal enigma, för oss nutidsmänniskor att berätta vidare, för de som är beredda att lyssna.

Text & foto: Dan Damberg