Hjulverkstaden där tiden stått stilla

Den lilla byggnaden i Kvarnaberg strax utanför Vaggeryd är anspråkslös. Men därinne finns en kulturhistorisk skatt – en komplett hjulverkstad. Det var verkstäder som denna som gjorde att de här bygderna för hundra år sedan hade utvecklats till något av en motsvarighet till dagens Hisingen och Södertälje.

Text : Lars Klingström/ Skogshistoriska Tidender

Att tillverka hjul till vagnar och kärror krävde gedigna hantverksfärdigheter. Ett ekrat trähjul har många delar, som både måste tillverkas och sättas samman med högsta precision. Från början utfördes alla momenten med enbart handverktyg. Naven svarvades med handvevade svarvar. Hål borrades med borrsvängar och i navet gjordes centrumhålet koniskt med en så kallad rörsked.

Men under det innovativa 1800-talet började det finnas olika typer av maskiner för träbearbetning som underlättade tillverkningen – som fortfarande krävde både gediget handlag och djupa kunskaper om materialet trä.

En sådan verkstad etablerades år 1880 i Kvarnaberg av Johan Ljungberg. Johan var en både driftig företagare och affärsman. Han ersatte kvarnen vid Högaforsån med en, med den tidens mått, toppmodern verkstad. Istället för till kvarnstenar levererade vattenhjulet nu åns kraft via en centralaxel till de remdrivna maskiner han hade investerat i. Tillverkningen omfattade trähjul och olika slags trädetaljer till vagnar men också kälkar, sparkstöttingar, yxskaft och annat som bygdens folk behövde.

Sedan kraftstationen i Högaforsån, några hundra meter från Kvarnaberg, blivit klar på 1910-talet byttes vattenkraften mot eldrift. Men centralaxeln och remdriften hängde med ända till 1950-talet då alla maskiner försågs med separata elmotorer.

– Johan Ljungbergs son Amandus övertog verkstaden år 1926, berättar Bernt-Ola Hugosson, verksam i Vaggeryds hembygdsråd, som idag förvaltar den. Han drev därefter verkstaden vidare ända in på 1960-talet. Sedan han gått bort lämnades den åt sitt öde. Marken och byggnaden ägs av en närbelägen jordbrukare, som inte hade något intresse av den, men klokt nog lät den stå. Det dröjde sedan till 1990 innan denna, då nästan bortglömda, kulturskatt uppmärksammades genom att tre herrar med erfarenheter av hjultillverkning väckte den till liv igen

Sedan dess har både Länsstyrelsen och Länsmuseet i Jönköpings län engagerat sig i Kvarnabergs hjulverkstad och bidragit till byggnadens underhåll.

– Vi är verkligen glada över att den här, idag helt unika, hjulverkstaden har kunnat bevaras, säger Bernt-Ola Hugosson, när han en kulen höstdag öppnar upp den för Tidenders utsände. Det är landets enda helt intakta hjulverkstad.

Väl inne i verkstaden är det som att stiga in i det förflutna. Alla maskiner fungerar. Alla verktyg hänger på sina platser. Ämnen till nav, ekrar och lötar väntar till synes på att förädlas. Bernt-Ola slår på elen och demonstrerar sedan gången i tillverkningen och hur man med hjälp av svarv, borr, bandsåg och stor hantverksskicklighet kan förvandla trä av olika trädslag till vagnshjul.

– De flesta maskiner är från tiden kring förrförra sekelskiftet, berättar han. Innan dess utfördes de flesta moment rent hantverksmässigt, bland annat tillverkningen av ekrar. Flera av maskinerna är sannolikt tillverkade lokalt, det finns en lång historia av smide och järnhantering i de här bygderna.

– Vid några tillfällen har vi provat på att tillverka vagnshjul här, berättar Bernt-Ola. Men framförallt den avslutande svarvningen av det hopsatta hjulet är förenad med stora risker. Av säkerhetsskäl avstår vi därför. Men det gjordes en videofilm för ett antal år sedan som steg för steg visar gången i tillverkningen.

Några hundra meter från verkstaden, invid ett brusande fall i Högaforsån, ligger en smedja och ett nyligen renoverat sågverk.

– Det var verksamheter som intimt hängde samman med hjulverkstaden. Här sågade man det virke som behövdes och i smedjan smiddes det järn som trähjulen skoddes med.

I en av de videofilmer som dokumenterar arbetet framgår tydligt med vilken precision och skicklighet detta gjordes. Utan andra hjälpmedel än släggor och tänger formades järnstången till en ring. Att foga samman två järnändar och få exakt rätt diameter på hjulringen krävde en mästersmed.

Utomhus värmdes den sedan upp över öppen eld så att den svällde och kunde knackas fast på trähjulet.

– Järnet i ringen fick vare sig vara för varmt, då kunde lötarna förkolna, eller för dåligt uppvärmt, då gick det inte att få på, säger Bernt-Ola. För oss som lever idag och förlitar oss på allsköns specialverktyg är det fascinerande vad man förr förmådde med bara sin erfarenhet och sina händers skicklighet.

Tillsammans bildar hjulverkstaden, sågen och den gamla smedjan i Kvarnaberg en mycket värdefull och till stora delar helt unik kulturhistorisk industrimiljö. Någon eller några gånger per år arrangerar hembygdsrådet visningar och man tar också emot gruppbesök.